Historien

Ända sen Felicia dog har jag känt att det har saknats något i mitt liv, men jag har inte varit redo för en ny liten hund. Jag har kikat mycket på olika uppfödares hemsidor och även sett några potentiella framtida vovvar, men inte riktigt känt den där "rätta" känslan. Jag har mer och mer övertygats om att jag ville ha en ny halvårstik, som varit väl omhändertagen första tiden i sitt liv.

Jag hade väl egentligen gett upp tanken på hund på våren, utan satsade på att jag skulle fokusera helt på jobbet och sen till hösten börja kika på hund, och det var min solklara inställning ända till den 5:e mars 2008 då jag precis kommit hem från semester och fått ett mail från min goda vän Susanne som hållt lite utkik på yorkar åt mig. Hon förklarade att lilla Diva behövde ett nytt hem och undrade hur jag hade det med tid och om jag var intresserad. Min direkta reaktion var att jag verkligen ville ha henne, men att det just nu var helt omöjligt. Och så fick det vara någon vecka tills Susanne hade hämtat hem henne och haft henne hos sig ett par dagar innan hon skulle skjutsa ner henne till Katrin. Bara beskrivningen gjorde att jag bara mer och mer kände att hon verkade vara en riktig Vibeke-hund och längtan väcktes direkt igen! Jag började fundera på det mer och mer och tillslut kändes det på riktigt! Jag började kolla upp möjligheter med dagmatte, jobb osv och fick genast positiv respons från Felicias Falun-dagmatte Annika och jag insåg då hur mycket jag verkligen hoppades på detta.

Den 24 mars åkte jag på besök till Katrin och fick då äntligen träffa den lilla tussen och blev såld! Hon var så otroligt pussig och go och jag bara kände att det var "min hund"! Hela de återstående tre veckorna gick åt att övertala jobbet om lösningar, planera inför hundskaffandet och bara längta! Det hela kändes så overkligt och när jag helgen innan hon kom satt och letade igenom Felicias lådor som jag inte ens orkat öppna innan, så kändes det bara så rätt!

Den 11 april var det äntligen dags! Dagen gick i slow-motion! När jag kom fram till Katrin så rusade alla vovvarna mot mig, men det kändes som Ottilia visste att hon skulle få följa med mig, för hon satt med mig i knät och gosade länge och var supergo! Och efter massa ifyllande av papper och sånt så fick hon äntligen följa med mig hem och jag hoppas att hon och jag kommer att trivas lika bra tillsammans som jag och Felicia gjorde.

Det känns som Felicia sitter där uppe och är lycklig för min skull och jag hoppas verkligen hon vakar över oss framöver.